Ensam i mörkret

December. Mörkrets månad. Det är mörkt på morgonen när jag åker till jobbet, och mörkt på eftermiddagen när jag åker hem. Och med mörkret blir förstås ensamheten extra påtaglig. En självvald ensamhet visserligen. Men ibland är det tungt. Särskilt för en sådan som jag, som tycker om att vara omringad av människor. Det är helt enkelt enklare att vara ensam på våren och sommaren. I ljuset. Missförstå mig rätt, jag trivs bra i singellivet. I mitt hem som är min borg. I min egen bubbla där jag gör precis som jag vill, när jag vill – på gott och ont. Även en stark och nöjd är svag och trött ibland. Men när notifikationerna lyser med sin frånvaro så har jag en stadig vän i mörkret. Tack Tinder!

Ja jag har mig själv som bakgrundsbild.
 

Sagan om när jag var på nakenfest

Det finns olika saker jag aldrig trodde jag skulle göra. Gå på nakenfest till exempel. Men ibland är livets vägar sådär outgrundliga. Olika tillfälligheter gör att man plötsligt står där spritt språngande naken – med bara ett par sportsockar på fötterna. Låt mig berätta hur det gick till.

Vi hade hört att Zhala skulle ha fet releasefest på Slakthuset. Vi hade även hört rykten om att det fanns möjlighet att få en gratis tatuering på plats, och att Robyn skulle vara där. Given festdestination med andra ord.

Så vi såg Zhalas spelning, vi såg Robyn i folkvimlet och vi fick höra ytterligare ett rykte: för att få en gratis tatuering var man tvungen att gå in i nakenrummet. Ett skymt rum i lokalen där du fick lov att strippa helt och hållet för att komma in. Jag kan ärligt säga att jag inte var särskilt sugen på att gå in där. Att stå naken med diverse okända människor på en nattklubb är inget jag drömt om direkt. Men plötsligt var det någon i gänget som sa: ”Vi går in!”. Att stå ensam på en nattklubb när alla ens kompisar går in i ett mystiskt nakenrum är inte heller något jag drömt om – så jag gjorde som varje vettig människa: sprang till baren och beställde en shot och en öl. Hällde i mig shoten, tog ölen i handen och hängde på.

Bakom draperierna som skymde nakenrummet stod en vakt (obs påklädd), han informerade oss om att telefoner och kameror var förbjudet, försåg oss med varsin tygväska från Weekday och sa: ”här kan ni lägga era kläder och tillhörigheter”. En i vårt sällskap, låt oss kalla henne J, var extra snabb och stod redan i bara mässingen och vinkade när vi klev in. Surrealistisk situation, minst sagt.

Vi klädde av oss, lade våra påsar i entrén och klev in. J, som hela tiden låg steget före stod redan och socialiserade med en okänd man. Låt oss säga såhär, jag har aldrig i mitt liv tittat människor så mycket i ögonen som jag gjorde under stunden jag stod naken i ett naket folkhav. Efter en stund blev vi dock märkligt nog ganska bekväma, och släppte ner de korsade armarna som skylde brösten. Då dök en naken man upp och frågade ”vill ni ha strumpor!?”. Unisont svarade vi: JAAAA! Och plötsligt stod vi alltså nakna med enbart ett par sportsockor från Weekday på fötterna. Sex on legs.

Det slutade snöpligt när vi fick reda på att tatueraren hade slutat för dagen. Vi hade alltså, egentligen, klätt av oss nakna i onödan. Å andra sidan fick vi en upplevelse utöver det vanliga. Och bilden av olika nakna människor som sitter i knät på varandra inne på en klubb kommer jag nog alltid ha på näthinnan.

En bild från en annan klubb, men med nakenstrumporna på. Bra bild va?
 

 

Hur man smugglar in en svensk i Sverige. Eller: Polen med en twist del 2.

Låt oss ta vid där förra Polenhistorien slutade: med fyra stukade personer som just blivit strandade på Gdansks flygplats. Vi blev hänvisade till en disk, där vi tydligen skulle få kompensation och vouchers för att sova på hotell. Att vi insisterade på att få åka hem samma kväll hjälpte föga.

Så vi gick till disken. Där blev vi informerade om att nästa flight med samma bolag skulle gå 06:35 morgonen därpå. Vi fick vouchers för en hotellnatt på det flådiga Hampton by Hilton vid Gdansk flygplats, 40 zlotty var till middag och ett löfte om 250 euro per skalle i kompensation (dessa 250 euro har vi fortfarande inte sett röken av, men de kommer kanske). 

Så vad gör man när man blivit fast i Gdansk en natt längre än planerat? Man tar söndagsöl. Det är sen gammalt. En av vännerna var extra bakis och gick och lade sig orimligt tidigt. Men jag och de återstående två höll igång. Mitt i ölandet fick en av mina vänner, vi kan kalla henne Y, ett infall:

– Jag ska gå och kolla om taxichaufförerna är här nu! hojtade hon och pinnade iväg.

Hon var borta ganska länge. Så pass länge att jag började oroa mig för både kidnappning, mord och diverse annat. Jag var till och med ut och letade en sväng utan resultat. Men så till slut kom hon tillbaka. Hon var eld och lågor:

– Jag tror jag har hittat väskan!

Y hade alltså lyckats lokalisera en av de två taxichaufförer vi åkt med på fredagkvällen. Hon förklarade läget för honom, att förmodligen låg det en väldigt viktig väska i hans kompis bil. Taxichauffören försökte då få tag på sin kompis.

Taxichaufför: – Han svarar inte.
Min vän Y: – Ring hans fru!
Taxichaufför: – Han har ingen fru…
Min vän Y: – Vem bor han med då? (som om det vore orimligt att han bodde ensam)
Taxichaufför: – Med sin pappa.
Min vän Y: – Ring hans pappa!

Efter mycket om och men och ett och annat SMS så ringde kompisen slutligen upp.

Taxichaufför: – Han är full…
Min vän Y: – Säg åt honom att titta efter väskan i bilen!

Taxchauffören avslutade telefonsamtalet och berättade uppgivet att kompisen inte hittat någon väska.

Min vän Y: – Ring upp igen och säg åt honom att titta på golvet.
Taxichaufför(efter ytterligare ett samtal): – Är det en Nike-väska?
Min vän Y: – JAAAAAAAA!

Tack vare Y:s fantastiska envishet, lite zlotty till taxichauffören som tack för att han fixade väskan till hotellet och kanske en liten gnutta tur hade vi alltså plötsligt X:s väska i händerna. Innehållandes ett spärrat pass och spärrade kort, men ändå. Mirakel hörrni, mirakel!

 Omotiverad bild på mig & Kajsa i Gdansk. Tuffast i Gdansk faktiskt.