Tinder i hembygden.

Jag har varit hos mina föräldrar. De bor i Norrtälje. Min hemstad. Min småstad. Min barndom. Min uppväxt. Och så vidare. Självklart passade jag på att tindra lite. Och vet ni vad? Det kändes som två saker: 1. som en trip down memory lane 2. som att bläddra i en gammal skolkatalog från högstadiet. Vad menar jag med det här då? Jo, under fem tindrande minuter vågar jag påstå att jag kände igen hälften av männen som svepte förbi.Låt mig presentera ett urval:
  • En gammal barndomsvän.
  • En kompis gymnasiecrush, tillika en bekants expojkvän.
  • En nära väns syssling, tillika en av brödernas gamla klassompisar.
  • Ett ex.
  • Exets bästa kompis.
  • Exets andra kompis.
  • Exets tredje kompis.
  • En vän till mina bröder.
  • En nära väns expojkväns bästa kompis.
  • En lagkamrat från min ena brors korta fotbollskarriär.
  • En kille från min konfirmation.
  • Min första pojkväns gamla klasskompis.
  • En väns gamla ligg.
  • En nära väns expojkvän.
  • Samma nära väns lillebror.
  • En kusins ex.
  • En gammal parallellklasskompis.
  • och så vidare...
Ja, ni förstår kanske att jag inte hittade någon dejt.
 
Fröken Fröjd i sitt familjehem!
 

Så jävla metal!

Igår var jag på metalfest. Inte metal som i metall som i typ stål. Utan metal som i musikstilen metal som i att det var fyra olika metalband som spelade. "Är hon inte klok? För inte så länge sen skrev hon ju ett inlägg om hur mycket hon velat se Håkan Hellström!" kanske ni tänker nu. Och nej jag är inte klok. Och jag är inte heller särskilt förtjust i den typen av hård musik som metal oftast innebär. Men. Det råkar vara så att min kära storebror är basist i ett ganska nykläckt band inom genren och de gjorde sin debutspelning igår. Och som den stolta lillasyster jag är gjorde jag det enda rätta, jag tog på mig skinnkjol och bandana och gick på metalfest. Hade jag bara valt Dr Martens istället för rosa Nike Air Max hade ingen kunnat ana att jag var ett förklätt popsnöre. "Och hur var det då?" undrar ni förstås nu. Det var kul! Jag head-bangade efter bästa förmåga och tyckte faktiskt att mycket av musiken var bra. Jag är förstås superpartisk, men ändå. Och hur såg brorsan ut då? Jo han såg jävligt metal ut:
 
Rutinerad metalperson som kommit ihåg Dr Martens. Bandet heter Wormwood förresten.
 
 Stolt lillasyster med storebror och hans Jasmin

Magsjukeroulette.

Jag är på väg mot min mest spännande natt sedan Dackefejden. Vi har varit i N-town på familjeturné i helgen och spelat ofrivillig magsjukeroulette. Vi startade turnén hos Prinsens föräldrar där hans syster injuknade i magsjuka under natten. Vi flydde fältet till mina föräldrar som visade sig vara barnvakt till min magsjuke brors barn. Risken att jag är smittad är förmodligen större än att jag inte är det. Dock lever jag i någon slags vision om att jag är immun mot magsjuka, eftersom jag inte haft det sedan jag var barn. Denna natten känns avgörande på något vis.
 
Status just nu: jag mår illa, men det kan lika gärna vara inbillning eller hunger som något annat. 
 
Den här fina bilden tog jag hos Max föräldrar innan jag visste om att en person i huset drabbats av magsjuka.