London bitches! (del 2)

Det allra allra bästa med London. Vet ni vad det är? Gissa! Maten? Näe, den är bra men inte bäst. Shoppingen? Näe den är också bra, men inte det allra bästa. Det allra allra bästa ÄR: de offentliga toaletterna! Eller som man säger i landet PUBLIC RESTROOMS! Jag vet! SÅ jävla bra grej att vara bäst på. Av alla offentliga toaletter jag besökte i London var det inte en enda som luktade kiss. Inte en enda som saknade toalettpapper eller tvål. Inte en enda med bajsränder på porslinet. Och bäst av allt: inte en enda kostade pengar! Det är mind-blowing, jag vet. 
 
Topp tre bästa public restrooms i London.
1. Selfridges & co
Som att kissa på NK, med skillnaden att det är gratis & trevligt.
2. Trafalgar Square
På Trafalgar Square ligger inte bara ett gratis konstmuseum. Det finns fräscha toaletter också. Lite t-centralen-känsla fast gratis & trevligt.
3. Mc Donalds Picadilly Circus
En kväll på Carnaby Street kan snabbt som ögat bli en jakt på toalett och sluta på Mc Donalds vid Picadilly Circus. Sjukt värt ändå. Gratis & trevligt i vanlig ordning.
 
MEN! Jag vill höja ett varningens finger. OM det skulle vara så att ni kommer till London och stöter på en kissluktande toalett, eller för all del en toalett som är lite svårspolad (detta händer tyvärr då & då), så skyll inte på mig. Kanske hade jag bara ovanligt hög toalettkarma.
 



Tjejen som gav toalettkarma ett ansikte. 

London bitches! (del 1)

Ok, jag kom hem från London i morse. Och i och med detta har jag alltså varit i London hela två gånger i mitt liv. Tillika två gånger på ett år. Alltså har jag utsett mig själv till London-expert. Eller åtminstone London-veteran. Eller valfritt annat passande namn för en person som tror sig kunna massor men som egentligen inte kan ett jävla dugg.
 
Så! Vad har jag nu gjort i London? Framför allt har vi promenerat. Vi har gått, traskat, spatserat, flanerat och lunkat oss gata upp och gata ner. Från Bayswater genom Hyde Park till Buckingham Palace till Big Ben till Trafalgar Square in på National Gallery ut igen och vidare till Oxford Street och tillbaka till Bayswater. Och så vidare.
 
Om det inte vore för alla människor som hela tiden är i vägen bara genom sin hela existens så skulle jag kalla London den ultimata promenad-staden. Nu kvalificerar den sig bara till bra promenadstad. Vilket är gott nog. Och ingen promenad är ju egentligen värd någonting utan en och annan ölpaus. Och några fuskturer med buss.
 
På tal om buss. Oystercard! Vilken grej. Vi tankade på varsitt med 15 pund och åkte precis så mycket buss och tunnelbana vi kände för (mest buss) (tunnelbanan suger) (det är verkligen JÄTTEvarmt i tunnelbanan) (dessutom får man se tusen gånger mer om man åker buss) (och sätter sig högst upp längst fram) (funkar dock inte lika bra om det regnar) (att se alltså) (att åka buss är verkligen ett föredömligt val om det regnar).
 
Hur som helst... Vi åkte så mycket buss vi ville och det gick alldeles utmärkt tills sista dagen då vi med våra ömma ben promenerade Bayswater Road ner mot Queensway och vårt hotell. "Ska vi åka buss sista biten?" sa jag. "JA SNÄLLA!" svarade min käre prins. Så vi väntade, klev på, lade våra Oystercards mot läsaren och möttes av en röd lampa. Med svansen mellan benen lommade vi därmed av bussen. De 15 punden var förbrukade och vår sista ljuva bussresa byttes mot ännu en promenad. Dagens tips är alltså: theme-songen från Roy & Rogers mack funkar skitbra längs Bayswater Road. Varva gärna med Jan Johansens "Se på mig".
 
Resten av mina London-tips kommer imorgon. Nu ska jag sova och läka min ömma lekamen.
 
Jag köpte snabba skor. Ett måste om man ska tillryggalägga flera mil om dagen.