NYTT ÅR – NYTT LIV

Hörrni, det är nyårsafton. Årets kanske mest hajpade dag. Nu lämnar vi det gamla därhän och ger oss ut på nya, sälla jaktmarker. Kan ärligt säga att 2015 har varit ett jävla skitår i mångt och mycket. Jag har varit på botten av allt och skrikit efter hjälp. Men jag har också stått på toppen av allt och skrattat ångesten i ansiktet. Det viktigaste jag tar med mig är att vännerna jag har omkring mig är helt hysteriskt bra. Alltså så bra att jag nästan blir avundsjuk på mig själv och inte förstår hur jag ska kunna vara lika bra för dem som de är för mig. Så, nyårslöften? Förra årets löften var inte lika mycket löften som det var att jag skulle lära mig saker:
 
- Göra printscreen på Mac. Jag har haft en Mac-dator i snart fyra år och fortfarande måste jag googla varje gång jag ska göra en printscreen. Hur gör man? Kan någon lära mig en minnesramsa?
 
- Bli bättre på höger och vänster. Efter 26 år har jag fortfarande svårt att skilja på dessa. Har vrålat åt taxichaufförer som svängt åt "fel" håll när jag sagt höger men menat vänster. Det fungerar hyfsat så länge jag har armbandsur eftersom jag vet att klockan sitter på vänster arm. Men just nu är min klocka sönder och jag famlar i ovisshet. Hur lär man sig? Kan man lära gamla hundar sitta?
 
- Hålla blommor och växter vid liv. Jag hade ju som ambition att skaffa växter och blommor som hobby för ett tag sedan. Det har gått sådär. Somliga har överlevt (till exempel garderobsblomman i hallen som får exakt noll soltimmar någonsin), andra har fått stryka med. Jag kan bli bättre, betydligt bättre. Tips på lätta blommor att plantera hemma, inne i en ganska solfattig lägenhet?
 
Hur har det gått då? Jag googlar fortfarande varje gång jag ska göra printscreen på mac. Jag har förlikat mig med att jag har någon slags printscreendyslexi. På samma sätt som jag omöjligt kan lära mig höger och vänster. Nu har det gått så långt att jag på fullaste allvar överväger att tatuera in höger och vänster på handlederna för att aldrig behöva vara osäker. Blomsterfronten däremot går kanoners. En av tre är inte fy skam.
 
Inför 2016 har jag som löfte att jag ska lära mig lägga in snus med tungan – och det har jag redan lärt mig. 2016 blir med andra ord året utan krav. Fy fan vad härligt!
 
Urdrag ur den fantastiska instagramfilm där jag visar mina färdigheter.
 
 
 
 
 

HEJ DÅ SEMESTERN

 
Det är dags att vinka hej då till semestern och säga hej hej till jobbet. Imorgon klockan 08:00 är det jag som sitter bänkad vid mitt skrivbord och försöker komma ihåg hur man gör när man jobbar. Men ni vet hur det är, ny höst, ny start, nya möjligheter. Så nu ska jag sluta röka, börja träna och spara hejdlöst med pengar så att vi snart kan bygga vårt hus på landet och köpa afrikanska dvärggetter. Bra plan väl?
 
Obs! Hösten börjar 1 september. Jag måste ju banne mig fylla år innan nystarten.
 
 
 
 

Tid för nostalgi.

Onsdagkväll och tid för nostalgi. Följande text skrev jag i december 2010, två år innan stroken tog min farmor och gjorde henne till en annan. Jävlar in i bomben vad jag önskar att jag hade uppfunnit den där asken med tid och givit henne den. 
 
"Ämnet jul bjuder på många infallsvinklar. Till exempel finns det en hel rad av klappar som måste köpas. Den roligaste biten. Att se på något och tänka: den här kommer passa honom perfekt, han kommer att bli så glad. Men alla julklappsnötar är inte lätta att knäcka. Det finns stora valnötter med skal hårda som sten. Som min farmor till exempel. Min finaste farmor. Hon har levat i över 80 år, samlat på sig ett helt liv att prylar och saker. Vad kan jag ge henne för att hon ska bli glad? Jag skulle kunna köpa en bok, en fin tvål eller kanske ett par gosiga sockar. Men det jag helst av allt vill ge henne är en ask. En ask med tid. Den asken ska hon öppna när hon känner sig ensam och då kommer jag på stört. Och så ska vi prata om allt: om vad tjocka släkten har för sig, om hur hon rodde till skolan som barn, om hur hon och farfar hade det i sin ungdom, om när min pappa växte upp och om den ensamhet hon känner nu när hon blivit särbo. Om allt det ska vi prata. Och vi kan prata, farmor och jag, det är vad vi kan bäst. Jag är min farmors barnbarn vad gäller snacksalighet. Och det tackar jag henne för. Min finaste farmor. Men den här asken går ju inte att köpa, den går inte att uppfinna och den tid jag vill stoppa i den går åt till skola, jobb och allt där emellan. Därför tänker jag ge min farmor två saker: ett löfte om att försöka träffa henne oftare men också en ask med brevpapper. Och närhelst hon känner att hon velat öppna den där asken, ska hon sätta sig ner och skriva precis det som hon vill prata om just då. Sen ska hon posta brevet så att de åker hela vägen hem till min nya lägenhet i Hägersten, och där ska jag slå mig ner i soffan och skriva ett brev tillbaka. Och då kanske vi känner oss lite närmare varandra, trots de sju mil som ligger emellan. Min finaste farmor."