Sagan om när kungen tog över mitt hem

Jag har alltid gillat kungen. Så länge jag kan minnas egentligen. Carl XVI Gustaf alltså – Sveriges konung. Det är inte så att jag är någon slags hardcore-royalist. Det är bara det att han är så gullig på något vis. Påminner mig lite om min morfar Harry, som också är himla gullig. I alla fall så börjar min kärlek till kungen ta över mitt vardagsliv. Och jag vill hävda att det egentligen inte är mitt fel.

Det började med att jag gick på loppis och hittade en fin tallrik med kungen och Silvia på. Den kostade 10 pix så det var inte så mycket att orda om, jag köpte den förstås. Mina föräldrar var med vid tillfället och bevittnade min kanske lite överdrivna begeistring. Därför var de väldigt, väldigt nöjda när de några månader senare kunde förse mig med fler kungatallrikar som de hittat på andra loppisar. Jag bodde med mitt ex då, och det kom inte på fråga att tallrikarna fick sitta på väggen, icke sa nicke. Men så flyttade han ut, och nu ser det ut såhär:

 

Sen eskalerade det någonstans när mina föräldrar hittade både kaffekoppar och affisch i slottsbutiken. Och mina vänner gav mig en stor tavla senast jag fyllde år. Och av en annan vän fick jag en kalender (året innan fick jag en liknande kalender av min bror och hans tjej). Det är alltså väldigt mycket kungen hemma hos mig just nu. Mer kungen än mig nästan. Jag gillar det ju, men känner mig ändå lite som ett wierdo varje gång jag tar hem en ny bekantskap. Särskilt när den nya bekantskapen inte ens kommenterar Carl Gustafs närvaro.