Vi måste prata om tandläkarens röntgenmackapär!

Ärligt talat nu hörrni. Det finns en sak som ingen lyfter. Ett samhällsproblem som är utom denna värld. Jag pratar förstås om tandläkaren. Inte om tandläkaren som sådan utan om ett speciellt moment hos tandläkaren. Jag var hos Folktandvården igår för en sedvanlig besiktning (inga hål, yey!) och det första de vill göra är ju att röntga käften. Och här, mina vänner, har vi problemet. Varför är de där jävla röntgenmackapärerna de stoppar in i gapet så fruktansvärt obekväma? Jag har fan sår i munnen idag för att de passar så illa in i min mun. Kan någon förklara detta för mig? Vi kan skicka folk till månen, vi kan göra allt med våra mobiltelefoner, vi kan operera in chip i människor men vi kan inte göra röntgenmackapären hos tandläkaren mindre? Varför? VARFÖR? För det kan ju inte bara vara jag som lider av detta? Det kan inte vara så att resten av Sverige har munnar som är kompatibla med dessa horribla plaståbäken? Med vänlig hälsning, vit kränkt tandläkarpatient.
 
Bilden har absolut ingenting med ämnet att göra. Men jag har hört att det är kutym att strössla med bilder i sina blogginlägg. Plus att ni kan skymta lite hela och rena gaddar.
 

Här har ni min skämsmusik, varsågoda!

Ok följande inlägg kan leda till att jag förblir ogift i resten av mitt liv. Men det är en risk jag är beredd att ta. Jag tänkte nämligen komma med ett erkännande. Blotta botten av mitt innersta och avslöja mina synder. Här kommer nämligen listan över musik jag lyssnar på när ingen annan hör:
 
BAO. Benny Anderssons Orkester.
Jag orkar inte ens hur bra det är. Helen Sjöholm är queen. Ett antal låtar från senaste plattan kvalade in på min lista över mest spelade låtar 2016.

 
 
Ulrik Munther.
Jag har haft en hemlig crush på Ulrik sedan han var med i Lilla Melodifestivalen för en herrans massa år sedan. Och ja, egentligen har jag kanske fortfarande en crush. Och den som inte blir berörd av låten Jag vet inte hur man gör har fan inga känslor. Punkt. 
 
 
Robert Broberg.
Jag vet inte hur det gick till när ni var små. Men när jag var liten lyssnade min mamma på musik varje morgon. På den tiden lyssnade man på CD-skiva och fick välja mellan de skivor man hade. Vi skulle kunna säga att mamma har spelat sönder både en och annan platta under 90-talet. Jag fick stå ut med både Lasse Kronér och Sven-Ingvars. Men så fick jag också lyssna på Robert Broberg. Jävla geni. Världens bästa städmusik.
 
 
Sen händer det ibland att jag lyssnar på både Måns Zelmerlöw, Ola Svensson, Darin och Anna Book. Jag har en playlist på Spotify som heter skämslista, den vågade jag knappt ens visa för mitt ex som jag var tillsammans med i fem år(!). Men nu har jag kommit ut ur skämsmusikgarderoben. Välkommen ut du också!

Åldersnoja innan 30?

Jag fyllde 28 i år. Det var fantastiskt. Jag vill alltid fylla 28. Jag fick liksom ballongbud, blombud, fireri (ej att förväxla med frieri) och allt en kan tänkas vilja ha på sin födelsedag. Jag ville aldrig att dagen skulle ta slut. Men det gjorde den förstås ändå. Det var ju vardag, och jobb att vänta dagen efter. När jag kom hem efter en ljuvlig kväll på Trädgården hittade jag två brev i min brevlåda. Inget av dem innehöll födelsedagskort. Ett var från transportsyrelsen "dags att förnya körkortet" och ett från apoteket "här är dina rabattkuponger". Då kände jag mig plötsligt lastgammal. Och igår hände det igen. Jag var på apoteket och köpte tuffa saker (typ tandborstar och resorb) och när jag skulle betala säger damen i kassan "du har en rabattkupong på 25 kronor, vill du nyttja den?". Så jag frågar förstås "varför har jag det? För att jag handlat så jävla mycket eller?". Då tittar hon mig i ögonen och säger, utan att dra på munnen: "ja precis". Det är något med apoteket och rabattkuponger i kombination som får mig att känna mig som en pensionär. Kan man bli äldre än 28?