Klädsam hybris och funderingar

Jag brukar säga att jag har hybris. Klädsam hybris. Det är oftast en superkraft – även om vissa uppfattar mig som uppblåst och kanske till och med självupptagen. Jag ser liksom ingen anledning till att inte vara upptagen med mig själv? Jag gillar ju mig. Så när en tjej med klädsam hybris (och rätt saftigt ego) skaffar kille så finns det vissa saker hon funderar på. Till exempel:

  • Hur många tinderkillar går runt i Stockholm och saknar mig nu?

Vad tror ni? En? Noll? Tio? Fem? Diskutera i smågrupper och återkoppla gärna.

Går runt i Stockholm och tänker på vem som tänker på mig.
 

Jag har blivit min mamma!

Jag fick så mycket skit för mitt palminlägg att jag gick in i prestationsångestkoma. Nämner inga namn men någon sa "Matilda, du skriver om dina KRUKVÄXTER, din blogg är DÖD!". Men hen har fel! Bloggen lever. På tal om krukväxter jublade jag just rätt ut för att ett skott jag fick av mamma för ett år sedan har börjat utveckla en liten blomma. Hurra! Och på tal om att jubla, eller åtminstone prata rätt ut så hände följande mig igår:
 
 
Ärligt talat, ÄR det så fel att vilja småprata lite? Det är ju dötrist att stå i kö, då kan en ju åtminstone shit-chatta lite. Ett par timmar efter att jag publicerat ovan på Facebook så får jag ett meddelande från min ömma moder:
 
 
Alltså, jag har alltid vetat att jag skulle bli min mamma. Trodde bara att jag skulle passera 30 först, eller kanske 35. Å andra sidan är mamma rätt awesome, hon läser till exempel awesome dude som det låter (avve-så-me du-de), hon sjunger när hon cyklar, hon sjunger ärligt talat typ jämt, hon är alltid glad, hon ser alltid till att alla har det bra och hon är lång och snygg. Ska bara börja cykla överallt och lyssna lite mer på Sven-Ingvars så är jag hemma sen.
 
<3
 
 

TILLÖKNING I FRÖJDS PALATS

Ja jag vet, Victor ba "Tilda, bloggen kommer dö". Och ni ba "eh, han hade ju rätt". Men det kanske bara är en tillfällig svacka, eller hur? Jag kanske haft en dålig vecka, eller hur? Och det kanske är så att det mest spännande som hänt i mitt liv på senaste (förutom killen då, som jag inte orkar tjata mer om) är att min palm fått två bebisar. Men det är faktiskt inget att förringa. Palmen är en svindyr IKEA-palm (700 pix är fan dyrt) som jag köpte tillsammans med mitt ex i ett tappert försök att göra vårt vardagsrum ombonat. Trodde för det första aldrig att den skulle överleva oss, för det andra aldrig att den skulle överleva mig som ensam vårdnadshavare. Men skam den som ger sig, mina fingrar lyser grönt och palmen föder barn.
 
Mina bästa högst icke vetenskapliga hålla-växter-vid-liv-tips::
  1. Behandla alla växter lika. För en jämlik värld. Då märker du med tiden vilken som vill ha mer eller mindre vatten och solljus.
  2. Glöm bort dina växter ibland. Kärlek växer av saknad.
  3. Flytta runt växterna. Testa olika fönster. Mitt elefantöra gick från noll till hundra när den fick byta väderstreck.
  4. Prata med dem, spraya dem med blomspruta ibland, ja behandla dem som du själv vill bli behandlad. Typ...
 
 
 
Har även fått monstera-bebisar och tagit skott från mina ampelliljor. Men det kan vi avhandla nästa bloggtorka. Och du, jag vet att bildkvaliteten är under all kritik, men det är å andra sidan jag också så det får vara så.
 
Mvh eder crazy plant lady!