Hur man smugglar in en svensk i Sverige. Eller: Polen med en twist del 2.

Låt oss ta vid där förra Polenhistorien slutade: med fyra stukade personer som just blivit strandade på Gdansks flygplats. Vi blev hänvisade till en disk, där vi tydligen skulle få kompensation och vouchers för att sova på hotell. Att vi insisterade på att få åka hem samma kväll hjälpte föga.

Så vi gick till disken. Där blev vi informerade om att nästa flight med samma bolag skulle gå 06:35 morgonen därpå. Vi fick vouchers för en hotellnatt på det flådiga Hampton by Hilton vid Gdansk flygplats, 40 zlotty var till middag och ett löfte om 250 euro per skalle i kompensation (dessa 250 euro har vi fortfarande inte sett röken av, men de kommer kanske). 

Så vad gör man när man blivit fast i Gdansk en natt längre än planerat? Man tar söndagsöl. Det är sen gammalt. En av vännerna var extra bakis och gick och lade sig orimligt tidigt. Men jag och de återstående två höll igång. Mitt i ölandet fick en av mina vänner, vi kan kalla henne Y, ett infall:

– Jag ska gå och kolla om taxichaufförerna är här nu! hojtade hon och pinnade iväg.

Hon var borta ganska länge. Så pass länge att jag började oroa mig för både kidnappning, mord och diverse annat. Jag var till och med ut och letade en sväng utan resultat. Men så till slut kom hon tillbaka. Hon var eld och lågor:

– Jag tror jag har hittat väskan!

Y hade alltså lyckats lokalisera en av de två taxichaufförer vi åkt med på fredagkvällen. Hon förklarade läget för honom, att förmodligen låg det en väldigt viktig väska i hans kompis bil. Taxichauffören försökte då få tag på sin kompis.

Taxichaufför: – Han svarar inte.
Min vän Y: – Ring hans fru!
Taxichaufför: – Han har ingen fru…
Min vän Y: – Vem bor han med då? (som om det vore orimligt att han bodde ensam)
Taxichaufför: – Med sin pappa.
Min vän Y: – Ring hans pappa!

Efter mycket om och men och ett och annat SMS så ringde kompisen slutligen upp.

Taxichaufför: – Han är full…
Min vän Y: – Säg åt honom att titta efter väskan i bilen!

Taxchauffören avslutade telefonsamtalet och berättade uppgivet att kompisen inte hittat någon väska.

Min vän Y: – Ring upp igen och säg åt honom att titta på golvet.
Taxichaufför(efter ytterligare ett samtal): – Är det en Nike-väska?
Min vän Y: – JAAAAAAAA!

Tack vare Y:s fantastiska envishet, lite zlotty till taxichauffören som tack för att han fixade väskan till hotellet och kanske en liten gnutta tur hade vi alltså plötsligt X:s väska i händerna. Innehållandes ett spärrat pass och spärrade kort, men ändå. Mirakel hörrni, mirakel!

 Omotiverad bild på mig & Kajsa i Gdansk. Tuffast i Gdansk faktiskt.

Kommentera här: