VI SES I NANGIJALA

Jag skrev en text en gång. I början av oktober 2012. Den handlade om farmor. Om hur jag kan ha träffat henne för sista gången, eftersom hon fått en stroke och var borta men ändå inte. Du kan läsa den här nedanför. Jag orkade knappt hälsa på farmor mer efter att jag skrivit den texten, för det gjorde ont att se henne när hon inte var farmor mer. Så jag stannade hemma och dövade mitt dåliga samvete med tankar om att hon ändå inte mindes mig, att hon inte märkte att jag inte var där. Då var hon borta men ändå inte. Nu är hon bara borta. I torsdags somnade hon in. Min fina farmor. Jag säger som Stiko Per Larsson sjunger i en av sina låtar: 
 
"Och om du hör mig, var du än är nu, inget silver och guld kunde lysa som du, och kvar här finns hjärtat som alltid slår för dig, det slår för dig, var du än är nu, det slår för dig."
 
Tack för allt farmor. Vi ses i Nangijala. Hälsa farfar, han är nog lyckligast i världen som äntligen får träffa dig igen.
Här är texten jag skrev den där gången i oktober 2012:

Hon kallade mig alltid sitt hjärtebarn. Sin favorit. Lilla stumpan. Och egentligen fick hon inte göra så, hon skulle inte ha en favorit. Men hon skämdes inte, hon skämdes aldrig. Vi brukade skicka brev till varandra. Hon var min första brevvän. Och förmodligen min sista. Det sitter ett häfte frimärken på kylskåpet nu, jag har funderat på om jag får användning för dem. Nu när hon är borta men ändå inte. Jag har svaga minnen från sist vi sågs. Vi drack kaffe, kanske åt vi lunch, kanske inte. Men jag är säker på att vi drack kaffe. Och pratade. För hon tyckte om att prata. Pratade jämt. Som om hon passade på när jag väl var där för att kompensera för alla de dagar hon varit ensam. Och hon pratade ofta om ensamheten. Hur hon ogillade den. Jag tror hon hatade den, även om hon aldrig använde de orden. Och jag fick ofta dåligt samvete redan i trappen ned från hennes lägenhet. Jag borde kommit oftare, borde ringt mer, skickat fler brev. Det är väl för sent nu. Nu när hon är borta men ändå inte.

Det var en dag i slutet av augusti eller början på september. Vi skulle ätit middag hela familjen. Det händer inte varje dag att alla kan. Vi är nämligen ganska många, 11 stycken när alla är på plats. Men så ringer telefonen. Det är mamma: ”Hon öppnar inte dörren.” och sen ringer hon igen: ”Hon sover, vi kan inte väcka henne.” och ett samtal till: ”Hon ligger på sjukhus, hon har fått en stroke, de vet inte hur allvarligt det är. Hon sover.” Stroke. Stroke. Stroke. Stroke. Hur kunde hon, som var så pigg, som var så frisk, som var så klar få en stroke? 

Jag gick till sjukhuset dagen därpå. Men det var inte hon som låg där, det var inte hon. Jag gick till sjukhuset några veckor senare. Det var en yttepytteliten gnutta hon som var där. En liten gnutta som kan ha känt igen mig. Kan ha kommit ihåg sitt hjärtebarn, sin lilla stumpa, sin favorit. Men som lika gärna kan ha sett en vänlig själ med utsträckta händer och värmande ord. Och någonstans där, på sjukhuset med hennes händer i mina, utan någon aning om ifall hon vet att jag är jag, när hon rabblar konstiga ramsor och ord utan innebörd. Någonstans där inser jag ett faktum som jag förträngt sedan den där dagen i slutet av augusti, eller om det var början på september. Ett faktum som jag inte vill inse, som jag inte ens vill tänka, allra minst säga högt. För alla vet ju att säger man det högt så är det plötsligt sant. Och nu skriver jag det för första gången: jag kan ha träffat min farmor för sista gången. För hon är borta men ändå inte.

1 Robban:

skriven

Hej Matilda, mitt i prick jag känner precis likadant, men jag ville behålla min bild av Farmor frisk och kry. Sista gången jag träffade Farmor var på Farfars begravning, tror att hon vagt kom i håg mig, men jag vet inte. Då var det jag tog farväl av Farmor. Och nu sitter Fatmor och Farfar i Nangijala och myser och trivs.....

Kommentera här: