Älskade farfar, vi ses igen.

Juli 2010 skrev jag följande:
 
"Farmor tog med mig till farfar. Ålderdomshem. Eller äldreboende heter det väl numer. Alla vibbar utom bra. Det luktar gamla människor, svagt av urin och äppelskrutt. Och mitt i allt sitter min blinda farfar i en rullstol. Med bara ett ben och klassisk musik dånande i öronen. Men han har hjärnan med sig: "jag ser ingenting, du är bara en skugga, men du ska veta att jag minns hur du ser ut". Jag ler. Han frågar om prinsen är bra, hur det går med livet och berättar om hur farligt det är att bo ensam. För det var bättre förr minsann. Jag kanske inte skulle ha berättat om den döda mannen de hittade på kyrkogården i helgen, kanske hade han haft lite bättre tro på nutiden om jag låtit bli. Men när man ska greppa efter småpratstrådar så blir det inte alltid genomtänkt. "Jag försökte ta mig ur sängen själv igår" säger min enbente, blinde, älskade farfar. "Det var väl dumt" kläcker jag ur mig. Han håller med förstås, nickar och håller med. Men jag insåg sen att det kanske var dumt av mig att säga så. Kanske skulle jag frågat först hur det gick, fast jag förstod ju att det inte gick alls. Någon hade sagt till honom att han aldrig mer kommer kunna gå. Han säger att det var bra att äntligen få klart besked så att han slipper kämpa i onödan, men jag ser sorg i hans ögon som inte ser mig. Och jag hör ledsenhet i hans röst. Aldrig mer kunna gå, aldrig mer kunna se. Vem skulle inte vara ledsen då. Men min älskade, älskade farfar håller modet uppe, är glad för att han får komma ut om dagarna, glad för att vi kommer och fikar och han tackar för att jag tog mig tid att hälsa på, säger att jag ska göra om det snart igen. Och jag lovar honom det, att snart kommer jag igen. Även fast jag får alla vibbar utom bra, även fast det luktar gamla människor, svagt av urin och äppelskrutt. För mitt i allt det där sitter min fina farfar och lyssnar på klassisk musik och väntar på att jag snart ska komma igen."
 
Nu är det maj 2013 och farfar finns inte mer. Han gjorde som Kristus gör såhär års och flög till himmelen. Lämnade mig med mina minnen av honom. Som hur han alltid sa "tack älskling för god mat" till farmor följt av en skål i lättöl. Eller hur han visslade tyst var han än gick. Och hur han alltid varit den i särklass bästa jag vet på korsord. Och hur han jämt kramades som om han verkligen menade det, och det gjorde han. Hans mjuka kinder och starka händer. Hans sätt att se på farmor och man såg att hon var det bästa som hänt honom. Hans klokhet. Han. Min älskade farfar. Borta. Men på en bättre plats. Jag kommer sen farfar, om kanske 70 år eller så, för är det något jag ska bli så är det lika gammal (och lika klok) som du.