Perks of being a wallflower

Wallflower. Så heter boken på svenska. Och det är vad bokens huvudperson Charlie är. En wallflower. En fluga på väggen. Det är en viktig bok på många vis. Den behandlar många känslor, det ryms ju tusentals sådana i en tonårskropp. I en vuxen kropp också för den delen. Och även om det var längesen jag var ung och dum och tonårig, så uppskattar jag att få följa med Charlie på hans slingriga väg mot att bli äldre. Boken handlar också om att deltaga, och kanske gör jag en långsökt parallell men jag tänker att det är viktigt för oss, som blivit allt för fästa vid att hela tiden uppdatera oss på Facebook, Twitter och Instagram. Att deltaga. Samma dag som jag läst ut boken, nästan gråtit en skvätt och varit väldigt nöjd med att mamma prackade på mig den så såg jag filmen. Och det ångrar jag inte, men som vanligt när en bok blir film saknar filmen så många dimensioner. Boken har ett helt annat djup. Så, se gärna filmen. Se Emma Watson kliva ur rollen som Hermione och spela Sam. Charlies gode vän, tillika kärlek. Men läs boken först. Det går fort, jag lovar.

För att vi kan

Född 1988, uppfostrad till att tro att allt är möjligt. Klart att jag kan bli vad jag vill. Så länge jag är glad och visar framfötterna. Synd bara att alla andra åttiotalister är matade med samma mantra. Och det blir så mycket framfötter att vi snubblar på varandra. För vi vill ju jobba med media, vill ju bli något, vill synas, vill höras. För vi kan bli vad vi vill. Och alla ska vi bo i samma stad, trängas i bostadskön med hopp om åtminstone en liten skrubb på Södermalm. Eller varför inte en garderob. Hur fick du din lägenhet? Förstahand? Wow! Hur fan gick det till? Kontakter? Jaha! Och så måste jag betala hyran, för även om jag är journalist enligt examensbeviset så trillar inte jobberbjudandena in på löpande band. Så jag jobbar i bokhandel, jag jobbar i sportaffär och jag får in en liten liten framfot som assistent i tv-branschen. Allt på en gång. Samtidigt ska jag ha tid att söka jobb, hitta på jobb och fylla CV:t med erfarenheter som är omöjliga att få eftersom just erfarenhet är prio ett i jobbannonserna. Hur gör jag nu då? Jo tillsammans upprörs vi på Twitter över kvinnohat. Eller rasism. Sådant som upprör, som gör oss engagerade, får oss att brinna. Och som vi brinner. Och bostadskön växer, tillsammans med våra studieskulder och våra egon. För vi kan bli vad vi vill. Och jag är inte bitter. Inte än.
 

Skillnad på hat & hat

Såg ni Uppdrag granskning ikväll? Inte? Då föreslår jag att ni går in och gör det genom att klicka HÄR. Om ni inte orkar så har ni väl i alla fall sett det sex minuter långa klippet i inlägget under detta? Och kanske tänkte ni då att män utsatts minsann också för näthat. Och det är ju sant. Hanapee har skrivit väldigt klokt om det här, och jag vill väldigt gärna att ni läser det, genom att klicka HÄR. Det var bara det.